Götala Blotlag

Blot

"Det var forn sed", skriver Snorre Sturluson i Håkon den godes saga i Heimskringla, "att när blot skulle hållas, då skulle alla bönder samlas där gudahovet var och forsla dit sin förning, vilken de skulle bisträcka med så länge gillet stod.
Vid detta gille skulle alla män äga öl.
Där var ock slaktad all slags boskap och därtill hästar, och allt blodet från slakten kallades då "hlaut", och "hlautskålar" nämdes det som blodet uppsamlats i. Där var ock "hlauttenar", som var gjorda som stänkkvastar, med vilkas hjälp man skulle bestänka alla stenhögstallarna och därtill hovets väggar så innan som utan och sist stänka över männen själva.
Men slaktmaten skulle sjudas till allmogens fägnad. Det skulle vara eldar mitt på golvet i hovet och hänga kittlar över. Runt elden skulle man bära de fulla hornen, och den som höll gillet och var hövdingen skulle signa fullhornen och all blotmaten.

Först var det Odins full, som skulle tömmas till seger och välde för konungen. Därnäst kom Njords full och Frejs full till äring och fred. Det var ock många mäns sed att därefter dricka Brages full, men männen drack också sina fränders full, de som lagts i hög, och det kallades minne" (läs mer under Horn).
Gudahovet var bara en stor gilleshall; själva idolkulten ägde rum inom och kring den öppna hargen eller det aldrig övertäckta viet vid hallens gavel.

Tre årliga huvudblot var föreskrivna:

Alvablotet
i oktober för årets skörd (kvarlevor i mårtensafton).
Julblotet eller Midvinterblotet
för ett lyckligt kommande år.
Segerblotet
vid vårens ankomst (nu valborgsmässoafton).

Blot kunde hållas till ära för olika gudar eller vara knutna till skilda årstider. Då slaktades hästar och mindre djur för att få god skörd, framgång eller lycka. Köttet åts upp och blodet stänktes på altaret och på gudabilderna som var huggna av trä och målade i starka färger. På altaret kunde det ligga en blodbestänkt silverring och över den angav man löften till gudarna. Människooffer förekom och t o m kungar kunde offras, när landet plågades av missväxt.

Det hände fodom,
att svärdbärarna
färgade jorden
med sin herres blod
och männen lyfte
blodiga vapen
från den fallne
Domaldes lik,
då Svearnas folk,
efter äring begärligt,
grymt offrade
jutarnas ovän.

Ofta tog Tor Odins plats vid bloten, som vanligen var gemensamma för ett härad och förenade med stora folkmarknader, tex Distingen (för Vanadisen, Freja).

Man offrade inte endast till de stora gudarna utan också till lägre gudomliga väsen, såsom "diser" och "alver". Diser kallade man vissa hemlighetsfulla kvinnliga väsen (kanske släkt med fylgior och valkyrioroch antagligen på något sätt förbundna med Freja i hennes egenskap av dödsgudinna). Det var bäst att stå väl med diserna och inte försumma offergåvor. De varslade om död och hade på det hela taget att göra med dyrkan av de döda, med värnandet av hemmet och markens gröda. Inte alltid var diserna vänligt stämda, man var oftast rädd för dem, omfattade dem med samma skräckblandade känslor sopm de döda.
I Ubsola hölls under vikingatiden en större vinterfest till disernas ära, disatinget i februari vid fullmåne.

Olav de heliges skald, själv kristen, reser nattetid i det hedniska Sverige och kommer till ett tillbommat hus. Man svarar honom inifrån att man var upptagna av heliga ting; "Kom ej närmare, elendiga karl, ropade kvinnan, jag fruktar Odens vrede, vi dyrkar de gamla gudarna!"

Vart nionde år hölls i Ubsola ett "allsherjarblot", då under nio dagar nio olika levande varelser av manligt kön frambars med vilkas blod man blidkade gudarna och kropparna hängdes i blotlundens träd nära templet. (Enligt Adam av Bremen skall ett ögonvittne ha räknat 9 x 9 kroppar där, även människor, medans en annan källa berättar om 99 människor och 99 hästar jämte hundar och tuppar.) Denna lund hålles så helig att varje träd där anses ha gudomlig kraft som följd av de offrade kropparna. Nära detta tempel (Ubsola) står ett mäktigt träd, som sträcker ut sina grenar vitt och brett och som alltid är grönt, både vinter och sommar. Inget vet av vilken art det är. Där finns också en källa, vid vilken hedningarna brukar offra och i vilken man brukar kasta ned en levande människa. Om denna inte återfinns, går folkets önskan i uppfyllelse.

... och tog med sig bröd, kött, lök, mjölk och nobid (en alkoholhaltig dryck) och gick till en hög träpåle som hade ett människoliknande huvud. Runt denna stod småfigurer och bakom dem andra höga träpålar.
Han närmar sig den höga figuren och lägger sig vid den med ansiktet mot marken och säger...

Till Ubsolabloten sökte sig folk från hela Sverige. Ingen hade lov att utebli från denna fest. Kungar och folkstammar, alla och envar sänder sina gåvor till Ubsola, och de som redan antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande i dessa ceremonier.

Hov
Betäckningen för en blotgilleshall med ansluten friluftshelgedom vi bortre gaveln, en mot denna gavel uppkastad stenharg med gudastöttor, "altar"-stall och eventuellt friluftshärd, det hela omgivet av en halvcirkelrund torv- och stenvall med nedrammade plankor, en "skidgård", med öppning på mitten. Skidgårdens ändar gick samman med hallgaveln.
Blothallen var en normal ehuru särskilt stor hallbyggnad, vars högsätesstolpar bar utskurna gudabeläten; Odin och Tor, Njord eller Frej och Freja. Här var det regel att blotmaten koktes till häst- eller nöttköttssoppa i stora kittlar över mellersta långelden mellan långbänkarnas högsäten.
I det förkristna Norden fanns ett gudahov inom varje härad, ett större landshov; för Sverige i Ubsola, för Norge på Lade, för Danmark i Lejre. Island hade huvudhov för envar av fjärdingarna samt därtill fyra hov under dessa i var fjärding.

Ordet hov kan härledas från upphöjning, en högt belägen plats, där blotfesterna hölls och gudarna dyrkades. I den nordiska hednatidens språk var hov synonymt med tempel. Längre fram kom ordet att betyda gård, en större bondgård med omgivningar. Denna betydelse har det fortfarande kvar i den ålderdomliga tyskans Hof. I Sverige blev det namnet på en kungsgård, varefter det o9msider betecknade konungens hird, uppvaktning och hushåll och hela hans omgivning. Den betydelsen har ordet behållit.

Hovgode
Hövdingen i en gård med gudahov.
Denne var officierande blotpräst vid hargviets blodskult och vid den sakramentala måltiden och utbringandet av gudarnas full och "minnen" i hallen på kvällen. Goden hade också världslig hövdingaställning, ledde häradstinget och var sin bygds huvudrepresentant på landstinget.
Den sk allsherjargoden var överste blotpräst i ett rike. I Skandinavien var han identisk med kungen eller jarlen "som höll bloten uppe"; på Island var allsherjargoden gode på Reykjaviks gård med uppgift att med ett blot inviga alltingets årliga session, medan den egentlige statschefen var den folkvalde lagsagesmannen.

Fruktbarhetsgudarnas hov hade i blotgodens ställe en hovgydja (kvinnlig prästinna), vigd åt Freja och representant för henne.

Horn
Dryckeshorn för serverande och inmundigande av drycker: öl, kvass, mungott (vanligt spisöl) och honungsmjöd.
Vid alla finare tillfällen måste man använda två djurhorn, dvs horn av vilda djur (uroxe). Tamnöthorn förekom i enklare och fattigare sammanhang. Vid gillen skulle hornen vara minst två, som först räcktes till värden i det högra högsätet och hedersgästen i det vänstra. Hornen saknade nästan alltid fötter eller anordningar så att de kunde ställas, och bord fanns inte heller vid "drickan", ty man drack inte till maten, och när måltiden var slut rymdes borden undan och skivor och bockar uppställdes vid ingångsgaveln mot denna vägg.
Från värden och hedersgästen gick hornet inåt mot bortre hallgaveln, där de finare "sätena" var belägna (ju närmre högsätet, desto finare). Anspråkslösast var platserna nederst och ytterst mot gaveldörren. I vissa fall fanns vid dörrgaveln en särskild "stavkarlsbänk" för tiggare och snyltare.

Hornat fylldes ur det sk skapkaret, som stod vid dörrgavelväggen och där en äldre kvinna, i regel "husfrejan" eller värdinnan, hallherrens maka, öste upp öl eller mungott med en slev eller skopa, gärna av brons. Skapkaret skulle vara fullt när gillet började och i varje fall så rymligt att ölet där räckte för hela kvällen. Det fylldes sedan på medelst stora laggkärl ur brygdkitteln, som stod i närmaste uthus på nedre botten, gärna med ett loft över och golvtiljorna avlyfta för att drycken skulle "luftas" bättre.

De båda hornen i hallen representerade månens ny (till höger) och nedan (till vänster). De bars fram av dejorna (i regel värdens döttrar), en på vardera långsidan, och hornen skulle alltid vara fyllda; man talade om "ett full". Var gäst drack så mycket han orkade och räckte sedan hornet vidare till närmaste granne mot gaveln till. När denne druckit ur fick han strax nytt öl, men värden och hedersgästen måste alltid få ett odrucket fullt horn.
"Runt elden skulle man bära fullhornen", säger Snorre Sturluson i Heimskringla - man fick alltså inte kliva över långeldens stenbädd med ett fullt horn. Däremot vet Havamal att "vid eld skall man öl dricka"; långeldarna i hallen måste brinna vid kvällsdrickan, säkert vid den eventuella morgondrickan också, även på sommaren.

Vid blotgillen skulle husvärden alltid signa hornet innan han drack. Odins, Tors, Njords, Frejs och Brages skålar eller "full" har omtalats i samband med bloten. Det ansågs som en skam därest inte värden och hedersgästen kunde dricka ur hela sitt första horn; sedan kunde de ta det mera försiktigt. "Håll inte kvar dryckeskärlet utan drick måttligt bara en munfull", råder Havamal den fattige gästen, som varken fick visa sig för glupsk i maten eller för törstig vid ölet.
Det var skymfligt att bjuda någon ett "hällehorn", dvs ett horn med så litet öl att det kunde lutas utan att ölet rann över. I sagorna förekommer slagsmål med dryckeshorn som tillhyggen; sådana gav inte blodvite men ansågs som en skymf så stor att den måste avtvås i blod.

Hornen överlevde kristendomens antagande i flera århundraden. I 1300-talstestamenten omtalas ofta dryckeshorn, som hade namn om de var särskilt dyrbara. På runstavarna utmärktes julen med två korslagda horn, ett för vardera långbänken. Kultiska kungahorn kunde rentav vara förfärdigade av gediget gult, tex de två Gallehushornen från 400-talet. Många horn var ytterst praktfulla och hade runinskriptioner (tex Skönabäckshornet).

Scener från det runlösa Gallehushornet, funnet 1639 av Kirsten Svendsdatter och avbildat av Ole Worm 1639.